Mina skolfoton!

De blev ganska bra i år ändå, första gången det händer haha
 
 
 
 

En liten bild på mitt rum.

Efter mitt lilla psykbryt igår låg jag och såg på Mulan, sedan spelade jag lite wii med min bror och på kvällen så satte vi upp hyllor i mitt rum! Äntligen är mitt rum i princip klart! 
 
Tidigare har jag inte haft ordentliga vägguttag i mitt rum, så det fixade morfar och mormors systers man till mig. Och de satte upp ett element. Jätteskönt, eftersom att jag bor i en sval källare med betongväggar, så det kan bli en ganska rå kyla här inne. Sen på kvällen så utmanade min styvfar betongväggarna och borrade. Tillsammans så satte vi sedan upp hyllorna, jag är mästerskruvaren haha! Det blev verkligen jättebra, tidigare har väggarna sett så kala ut, men nu så har jag lite grejer på hyllorna och så, det gör otroligt mycket för känslan i rummet! 
 
Jag gillar att ha det lite "minimalistiskt", alltså inte bänkar, hyllor och liknande överbelamrade med saker. Hellre har jag smarta och bra förvaringsutrymmen så det inte syns. Jag har tillexempel fyra garderober, tre av de med kläder och en av de har jag smink, hårprodukter, väskor och lite annat i. Sedan har jag en skänk där jag har nagellack, viktiga papper, skolsaker, mötessaker, smycken och lite småsaker som jag inte vet vad jag ska göra av än. Och under sängen har jag två förvarings"lådor" med extratäcken och kuddar samt böcker och minnessaker. Hjälp vilken detaljerad redogörelse detta blev haha, det var bara meningen att jag skulle lägga upp en bild på mitt rum från början ju.. Jaja, här kommer den!
 
 

Till dig.

Du var den jag såg upp till, du var min hjälte. Och jag har levt för dig varje dag i hela mitt liv, jag har fällt tårar för dig, jag har skrattat med dig, jag har skrikit åt dig och jag har levt för dig lite till. Försökt att göra saker för dig, försökt att vara perfekt för att du skulle älska mig. Jag har gjort allt och lite till, eller mycket till, ryckt upp mig och fortsatt att kämpa. För att jag trodde att det skulle göra någon skillnad, jag trodde att du skulle bli frisk. Men jag vet nu att du aldrig kommer bli det, och även trots den vetskapen slutar jag aldrig hoppas. Trots att du i 16 år misshandlat mig psykiskt och fortsätter att göra det så är du fortfarande min hjälte, du är fortfarande min förebild och jag kan inte hjälpa det. Du har gett mig så skeva livsideal och så många smärtsamma minnen, men jag kan inte släppa dig. Och det enda jag har kvar är en sjuk hat-kärlek, det är den enda känslan som finns. 
 
Jag har sagt till mig själv så många gånger att du inte menar det, att du inte vet vad du gör. Andra dagar har jag trott att det är mig det är fel på, att det är jag som har förstört ditt liv. Eller, det har inte stannat vid att tro det, nu är det en del av mig som person. Jag håller mig själv ansvarig vid att ha förstört ditt liv, när det enda jag gjort har varit att komma till världen och försöka att överleva. Och dö, sen överleva lite till. Det går inte ens att försöka beskriva allt som rört sig inom mig under alla dessa år, det låter bara som att jag hittar på allt, som att jag bara försöker få mig själv att hata dig. Det är inte så det är, jag försöker bara förstå. Det är det jag alltid har gjort. Jag har försökt förstå vad jag gjort för fel, vad jag har gjort för att förtjäna detta. Vad du har gjort för att förtjäna detta. 
 
Jag har sagt till mig själv så många gånger att jag ska säga till dig hur du får mig att må, men jag kan inte. Jag kan inte stå ut med att höra eller se hur ledsen du blir, men jag kan inte heller stå ut med all skit du kastar på mig. Fast ärligt talat så vet jag inte om du ens blir ledsen, eller om du ens älskar mig. Man gör inte såhär mot de man älskar, så mycket har jag fått med mig från den "normala" världen. Älskar man någon gör man allt för att den personen ska må bra, man trycker inte ner hen, man psykar inte hen, man lämnar inte hen att få klara sig själv och man låter definitivt inte hen ta hand om en från det att hen är ett barn. Det är inte kärlek, det är bara en sjuk själviskhet. Och allt lidande man ger sin omgivning är bara en brutal bieffekt av sin själviskhet. 
 
När jag skrev de första två styckena så grät jag så mycket att jag inte ens såg två centimeter framför mig, men nu är jag arg. Jag är arg på dig för att du har låtit mig och min familj gå genom så mycket. Jag är arg för att du lovar saker du aldrig kommer hålla. Jag är arg för att när folk hör mitt namn så tänker de på dig och dömer mig. Eller ännu värre, tycker synd om mig. Jag är arg för att du låtit mig tro att sättet jag levt på är normalt, men att jag är onormal och svag för att jag inte klarat av det. Jag är arg för att du fortfarande får mig att tro att jag inte duger. För att jag slutat älska mig själv. Och för att jag lagt skulden du gett mig på andra. Och trots allt detta så kan jag ändå inte sluta älska dig. 
 
*****, det finns inga kategorier för hur jag mår och hur du fått min familj att må. Och oavsett hur mycket jag älskar dig så tänker jag inte låta det förstöra mig mer. Oavsett vad som händer i framtiden så har jag på något mirakulöst sätt klarat dessa 16 år, och jag kommer klara många år till. Skillnaden är att du inte ska få förstöra de för mig. 
 
Än en gång: Jag älskar dig.
 
Jag och mina bröder 2009-2010