100 dagar.

I skrivande stund är det exakt 100 dagar, 19 timmar och 44 minuter kvar tills studenten. Och den har aldrig känts så långt bort som nu. Studenten kändes närmare när jag började tredje året i augusti 2015. Studenten kändes närmare när jag satt på skolavslutningen i nian år 2013. Nu känns studenten som år bort, som ett ouppnåeligt mål. Varför?
 
Jag vet inte om någon som inte sitter i denna sits just nu kan förstå. Kan förstå hur mycket ångest som finns i min kropp varenda eviga dag, för att behöva gå upp och ta sig dit. Dit kraven hopar sig, folk snackar skit och lärare är värre psykfall än en själv. Till en vänstervinklad skola med alldeles för mycket åsikter och en enad mentalitet som säger "tyck som du vill sålänge du tycker som oss". Skolan som i teorin ska vara så accepterande och värna om alla, men som i praktiken stänger ute alla som inte är extremvänster och har lila hår. Jag kan inte förstå hur det har kunnat bli så, men om exakt 100 dagar så behöver jag inte fundera längre. Då kan jag lämna allt, vinka hejdå och med hela mitt hjärta hoppas att jag aldrig ska bli tvungen att sätta min fot där igen.
 
Det är så mycket inom mig just nu som inte går att sätta ord på. Känslor som varje fri sekund trycker ner mig lite till, som säger att jag är värdelös och kommer stanna här för alltid. Att jag om ett halvår kommer sitta på en stol och inse att livet inte på något sätt kommer bli bra. Att jag ska få se hela hopen med gamla klasskamrater som blir framgångsrikare än den andra, och att jag på något sätt kommer hamna efter. Om något år kanske jag sitter där, träffar på en gammal klasskamrat och får frågan "Vad gör du nu för tiden då?". Och jag skäms över svaret som helt enkelt är "Ingenting". Kommer det bli så? Kommer jag längta tillbaka till den jag är nu, med alla drömmar och hopp? Kommer jag tycka att den jag var då var naiv och barnslig som trodde att livet kunde bli som man ville? Jag vet inte. Jag vet ingenting.
 
Allting är upp och ner, och jag kan bara fortsätta tänka att det är så det ska vara. Man ska vakna med ångest varje morgon och inte kunna sova på kvällen. Man ska gråta och kippa efter luft några gånger i veckan för att allt blir för mycket och man ska inte orka städa sitt rum eller skriva den där ynka lilla analysen på 2 A4. Man ska kontinuerligt glömma viktiga saker och inte komma ihåg någonting någon berättar för en.
 
Jag antar att.. Det bara är livet.

En tand mindre.

 
Idag är det fredag och jag har precis dragit ut en visdomstand i vänstra överkäken, så är helt bortdomnad och har blodsmak i munnen. Fräscht. Är dessutom svinhungrig men får inte äta på ett par timmar, och då inget jättehårt eller ansträngande. Är så himla sugen på en rådjurssadel med rostade grönsaker och rödvinssås... Give me??
 
Imorse var jag i stallet och red en bra stund tillsammans med Jane, stallägarens dotter. Supermysigt att få rida ut tillsammans med någon och inte behöva tänka så mycket på att Calypso kommer skygga för allt hon ser haha! Red i paddocken en stund efteråt. Hon är så mjuk och fin alltså..
 
Nu ska jag måla mina naglar, se på serier och försöka glömma blodsmaken och bedövningen...

Sportlov.

 
Calypso efter vår uteritt igår.
 
Hej på er! Nu är det lov men jag har ändå massa skit att göra. Eller ja, skiten är väl tex att dra ut en visdomstand på fredag, och vårt GAplugg i tre timmar igår, men annars var jag på lite drinkkurs igår på kvällen, och på morgonen var jag i stallet och red ut med stallägarens dotter. Jättemysigt verkligen.
Fick dock migrän på kvällen som har hållit i sig fram tills kvällen idag, så jag har typ inte sovit något inatt..
 
Idag var jag uppe vid 9 och åkte till stallet vid 11. Jag tog mopeden trots isen på vägarna, och när jag kom till stallet så är det ju snö uppför hela backen, så när jag var nästan uppe så tappade mopeden greppet och gjorde en 360. Jag lyckades hålla mig stående med en fot i backen haha, såg säkert ut som om jag trixade lite eller nåt.. Hjärtat var i halsgropen dock och jag tog mig darrande upp sista biten med mopeden som bara gled haha. Tur att jag redan gjort halkan för bil så jag vet lite hur man ska agera..
 
Idag red jag och Calypso ner till ridhuset som ligger ca 15 minuters skrittväg därifrån. Det blev såklart en halvtimmes "skrittande" eftersom hon ser spöken överallt, backar, stannar och skyggar vart och vartannat steg. Idag gick det dock förvånansvärt bra och jag är väldigt glad för det, men hon blev lite orolig när vi kom till ridhuset eftersom hon inte varit där på ett tag. Jag lät henne trava runt ridhuset i sin slängtrav för att hon skulle lugna ner sig och titta på allt i en takt hon bestämde innan jag började jobba henne. Det blev mest 20metersvolt-arbete och en hel del galopp. När vi ridit ordentligt i en halvtimme så var hon helt slut och det droppade svett om henne, vilket betyder att jag lyckats trötta ut henne rejält ;) Så sen skrittade vi hem den lite längre vägen för att hon skulle torka, hon orkade nästan inte titta på någonting så jag hade henne på långa tyglar och bara njöt av att ha en häst som går framåt och inte är rädd för saker. Hon är verkligen så otroligt trevlig när hon slappnar av och inte är uttråkad eller har överskottsenergi. Mycket av hennes "rädsla" tror jag egentligen är psykisk understimulans, kanske lite fysisk också men hon rids ju 6 dagar i veckan så det känns inte som att det är det som är problemet. Någon gång den här veckan har jag tänkt miljöträna henne med lite presenningar och slangar och sådär, så att hon vänjer sig vid prassel och rörelser. Det största problemet förutom att hon är understimulerad är förmodligen att vi inte känner varandra så bra än och hon inte lärt sig lita på mig. Det går bättre för varje gång jag är där, så jag tror att det kommer bli bättre och bättre med tiden. ☺
 
Nä, nu ska jag titta klart på avsnittet av Heartland och sedan ska jag sova. Imorgon förmiddag blir det att åka upp till Calypso igen och motionera henne. Jag har henne alla dagar fram tills lördag, så jag har gott om tid att börja experimentera ;) Hoppas ni har det bra! ♥