Bakslag och framgång.

Om jag tittar tillbaks på mitt liv, vad är det då som utmärker sig? Kärlek, sorg, längtan, brustna hjärtan? Allt. Mest under mina första tonårsår kan jag känna att jag kunnat göra så otroligt mycket annorlunda. Hade jag fått leva om de åren hade jag inte valt samma väg att gå. Men på något sätt var de åren så viktiga ändå? Jag hade inte varit jag om det inte gick som det gick. Jag hade heller inte kunnat vara så säker på mig själv och vad jag vill. Men ändå, var det värt det? Jag vet inte.
 
Jag är stolt över mig själv för att jag har lyckats komma så långt som jag har även om jag är ung. Även om folk tror att jag är omogen och har huvudet uppe bland molnen så är det faktiskt inte så. Ja, jag säger vad jag tycker och tänker, och ibland vid fel tillfällen - vilket jag jobbar på! Men är det nödvändigtvis en dålig sak? Jag själv tycker att det är jätteskönt med såna människor, såna som man vet var man har och som inte ljuger om vad de tycker och tänker. De helt ärliga relationerna är de bästa - helt klart! Sålänge man kan säga det på ett snällt sätt såklart, man ska inte kasta ur sig skit bara för att man kan liksom ;)
 
Men också att jag älskar att prata känslor, det kan lätt uppfattas som flummigt och barnsligt. Men det är bra, man får verkligen lära känna sig själv när man börjar fundera på hur man känner inför saker och ting. Det är lätt att man hamnar i en slentrianmässig vardag där man faktiskt inte funderar så mycket, och där vill jag verkligen inte hamna. Det är typ det värsta, för man blir så alienerad från sig själv och sin omgivning! Det är så otroligt viktigt att vara medveten om sina behov och andras, så att man inte hamnar i någon liten bubbla där man stänger ute allt, eller ja, stänger inne sina känslor.
 
Jag vet hur det är att leva i en familj där man inte pratar om det man känner, men jag vet också hur det är att leva i en där man gör det. Och det senare är så mycket mer fantastiskt än det första. Där känner man sig trygg och kan verkligen uttrycka sig.
 
Även om man går på bakslag vet man att man har den där lilla "circle of trust" med människor som backar upp en och lyssnar på det man har att säga, hur trötta de än är. Där man kan gråta i timmar och de bara kramar om en och ger goda råd. Med dessa människor vid sin sida blir varje framgång dubbelt så underbar, för då vet man att det inte bara är en själv som tagit sig dit, utan det är med hjälp av dessa människor som man kommit dit ♥
 
 

22 DAGAR

Åh är det inte helt fantastiskt?? 22 dagar!! Wow, jag är helt överlycklig, det är snart över! På tisdag har jag min sista inlämning och det sista seminariet, efter det kan jag slappna av och känna att jag är färdig med 12 år av mitt liv och ska lämna det bakom mig. Det om nåt känns tungt, men samtidigt så galet fantastiskt! Nu är jag klar med ett kapitel i mitt liv, och nu är det dags för nästa. Ett kapitel där jag kan välja vilken riktning som helst, med min andra hälft vid min sida. Jag kan resa jorden runt, köpa lägenhet, bo var jag vill, plugga vad jag vill, jobba med vad som helst! Jag kan starta ett företag och göra något jag älskar, se det blomstra och sedan fallera. Jag kan gifta mig och jobba på mitt förhållande med den mannen jag valt till mitt liv. Jag kan forska. Jag kan bli författare. Jag kan vara lycklig. Jag kan vara helt fullkomligt lycklig. WOW
 
Jag har så stora planer för min framtid att jag inte ens kan berätta dem, alla skulle skratta åt mig. Jag delar med mig av planerna till min lilla cirkel av människor jag litar på till 110%. Men det är saker jag vill göra, inte saker jag dör av om de inte genomförs. Det är saker jag vill försöka mig på, och det är jag fullständigt besluten att göra, oavsett om det lyckas eller inte. Men även misslyckanden är en erfarenhet, och jag ska inte deppa ihop totalt om något misslyckas. That's life liksom, och det jag värderar högst är min familj, min kärlek och att jag i största delen av mitt liv fått älska och fått bli älskad. Då spelar det ingen roll om jag förlorar jobbet och måste hitta nytt, eller om jag misslyckas med att starta eget. Vad är det? Yttre faktorer som inte ska få påverka. Allting löser sig till slut i vilket fall.
 
Allting kommer bli fantastiskt vad jag än gör, för jag vet att vad jag än väljer att göra så kommer jag göra det helhjärtat. Fatta vilken känsla!
 
Min andra hälft som har varit min i 9 månader i måndags ♥

Lycka.

Det är verkligen så konstigt att man kan känna såhär för en annan människa. Att en dag utan personen känns onaturlig, och att allt känns rätt när man är tillsammans. Det är en sån fantastisk känsla, men man får också vara på sin vakt för att inte förlora sig själv mitt i all kärlek. Jag vet själv hur lätt det är att falla, och man blir en efterhängsen hundvalp som inte kan ta egna initiativ. När personen sen lämnar en måste man plocka ihop sig själv bit för bit, innan man en lång tid efter faktiskt är en egen individ.
 
Jag märker själv att jag ibland ifrågasätter vem jag skulle vara utan honom, och att det är farligt, för jag är ju såå mycket! Jag är exakt samma människa som jag var innan vi började dejta, och jag kan fortfarande göra allt jag vill, bara det att jag gärna gör det tillsammans med honom. Jag har valt att inte göra de sakerna själv liksom. Man kan annars bli åt andra hållet och tänka att "nu gör jag bara det jag vill och så får han följa efter om han vill ha mig", men riktigt så funkar det ju inte heller. Man har vissa begränsningar, ja, men man har också så många fler möjligheter ju! Tillsammans kan vi bygga ett liv tillsammans och se till att vi har en fast grund att stå på tillsammans.
 
Det som är svårt är att hitta balansen mellan dessa två stolpar - för är den ena väldigt självisk funkar det inte heller. Man måste ge och ta i ett förhållande, det kommer inte hålla om den ena bara tar och den andra ständigt ger - det skulle isåfall förstöra den som ger totalt. För att det ska funka måste båda två vara villiga att få det att funka, kämpa för det, och man kan skylla på vad som helst för att säga att det inte behöver vara så, men så är det bara. Fungerar det så ska det kännas bra, man ska veta var man har varandra och man måste prata. Självklart har man bättre och sämre perioder, men överlag ska det vara så.
 
Åh vet inte ens vart jag vill komma, men behöver bara skriva av mig och försöka få ordning på mina egna tankar. Jag är så galet kär och vet att han är the love of my life. Jag vill inget hellre än att älska honom i resten av mitt liv, och jag är säker på att det kommer bli så också. Vi kämpar och vi pratar, men jag har ändå svårt för att inte förlora mig i honom och i mina känslor. Helst hade jag bara släppt taget och bara fokuserat på oss som heltidsjobb haha. Men jag är sån som person också, jag gör verkligen allt eller inget, och det är farligt på ett sätt. Men på något sätt funkar allt det här ändå, och jag är lycklig. För första gången på länge kan jag säga att jag är 110% lycklig.