The D-day

Jaa, imorgon flyttar jag hemifrån! Jag är fruktansvärt nervös.. Har packat ihop allting idag, det är ytterst lite saker kvar: lite skor och hårprodukter eftersom att jag duschade nu på kvällen. Jag är faktiskt helt livrädd, men det är väl normalt. Jag vet att jag behöver göra det här, och jag vet att det kommer utveckla mig som människa mer än när jag bor hemma. Men bara för att man tagit beslutet så är det inte mindre skrämmande, tvärtom.. Det har känts som om det är hur lång tid som helst kvar, men nu är dagen här och jag vill bara ta vara på min familj och liksom... umgås.. 
 
Däremot kommer det vara fantastiskt att få bo nära min Emil och slippa tänka på när alla tåg går (för de går ju aldrig den tiden de ska gå...). Jag längtar efter att få bli vuxen! Och det ska jag bli. 18 år gammal. 
 
Hur många får egentligen den här chansen? Inte alls många.. Jag har ändå skött det mesta själv hemma så det är inte så att hushållssysslor är det som gör mig livrädd, utan det är känslan av att vara själv. Ensam. Jag gillar att ha det tyst omkring mig, är inget fan av att sätta på musik varenda eviga sekund eller att ha någon tjötandes i örat på mig - men det är en annan sak för nu har jag de grejerna så ofta att varenda tyst sekund är en belöning. Men tystnaden kanske blir ett straff till slut? Ja, jag vet inte.. Jag ska njuta sålänge jag kan njuta liksom. 

Två olika länder..

Idag åker mitt hjärta på jobbresa över helgen och jag trodde att jag skulle behöva spendera helgen ensam hemma... Men icke, imorgon flyger jag till London för att jobba! Vi båda kommer hem på måndag så det synkar ju faktiskt väldigt bra. Hade lite smått ångest över att vara hemma själv och bara skrota, för jag menar, vad gör man ens utan sin andra hälft? Har glömt hur man singlar haha.. Eller snarare, har glömt hur man minglar. Det är rätt galet att vi båda ska iväg under samma helg, fast till två olika länder. 
 
Jag åker imorgon, flyget går innan kl 07 så det är verkligen uppe med tuppen.. Idag har jag varit ute i tjänsten så har inte hunnit packa, så eftermiddagen/kvällens nöje blir att tvätta, städa och packa - både för flytten nästa vecka och för den korta resan. Jag ska bara vara borta två nätter så det är lugnt, jag behöver inte ta med mig så mycket, men jag ska mellanlanda i Belgien och så så det är en del att tänka på. Måste till biblioteket också för att låna en bok eller två. 
 
Som sagt, det är snabba vändningar i livet just nu men på något sätt trivs jag när det händer saker. Samtidigt så ska det bli hur skönt som helst när jag får in lite rutiner och jag och Emil har kommit till ro i vårt. Lägenhetsvisningarna går om varandra just nu så det är som det är. 
 
Nej, nu ska jag sätta igång med mina planer, jag börjar bli trött på att bara sitta här och häcka. Jag har ju egentligen ingen tid alls till att ta det lugnt, men så gör jag det ändå och blir irriterad på mig själv. Så nu är det dags att rycka upp sig och komma in i livets tempo igen. Med en kopp te i handen tror jag. Och så får jag önska mig själv lycka till att gå upp i tid imorgon, eller snarare lyckas sova inatt.. Lite nervositet finns här ändå.. ☺ 
 
Här är en bild på mitt första pass, jag var typ ett år här haha..

Leva i nuet

..men längta så mycket till framtiden.

Allting känns bara surrealistiskt just nu. Ska jag gifta mig? Ska jag ta på mig ansvaret att älska och respektera honom i resten av mitt liv? Är jag redo för något så stort?

Jag tror inte att det finns något rätt eller fel i den frågan. Jag menar, på många sätt är jag redo och det är något jag velat så länge - men samtidigt är jag även helt säker på att man aldrig är helt redo inför nästa steg. Jag kommer utvecklas som människa och han kommer göra det, och skulle vi vänta tills vi var hundra procent redo att gifta oss så skulle det aldrig ske. Det är väl lite det som är charmen med livet; vi får hela tiden upptäcka nya saker med oss själva, med våra närmsta men också om världen runt omkring.

Jag har ingen aning om vart detta kommer ta oss, vem jag kommer vara imorgon, om sex månader eller ens om ett år. Det jag vet är att jag på många aspekter är så redo som jag kan bli, och på många andra aldrig kan vara redo för innan de händer.

Vi är överens om att vi älskar varandra och vill bygga ett liv ihop, och oavsett vad som händer så måste vi påminna oss själva om det valet, hela tiden. Under det senaste året har vi varje dag aktivt valt varandra, för det har inte funnits något löfte mellan oss. Vi har gått genom massor av jobbiga saker som har tärt på oss både på ett personligt och ett gemensamt plan - men vi har ständigt valt varandra. Och i resten av våra liv måste vi komma ihåg det här valet, minnas varför och leva med det.

Man går som par genom väldigt många stadier, oftast är det en roterande cirkel. Vissa perioder är man mer som vänner, i nästa känner man den starka kärleken till varandra. Alla dessa stadier är en del av livet, men något som kan göra det svårare eller lättare att leva tillsammans. Men om man inte gör något åt det så förstörs cirkeln och kärleken dör. Genom att ständigt påminna sig om varför man valde sin respektive så får man liv i cirkeln. Man får liv i kärleken.

Livet blir aldrig som man har förväntat, men sålänge jag har honom vid min sida så kommer det på något sätt ändå vara okej. Han är min absoluta motsats på många sätt, och det gör oss så kompatibla. Han håller mig på jorden och jag tar med honom upp bland molnen. Tillsammans får vi en balans som garanterat kommer bli störd mer än en gång under livets gång, det får vi bara ta och kämpa på än en gång.

Är man nånsin redo för livet? Nej, jag tror inte det. Men ibland får man bara kasta sig ut och göra det bästa av det man drömt om. Och jag drömmer om ett liv med honom.