Om cirka 6 månader...

Alltså wow. Om jag tyckte att livet hade förändrats sist jag skrev, alltså typ två veckor sen, så kan ni inte tänka er hur det känns nu. Om ungefär ett halvår så gifter jag mig! Jag kommer få spendera resten av mitt liv med den man jag älskar mest, och nu gäller det att planera allt bra och smart. Ingen av oss har ju särskilt mycket tid över, båda går i tjänsten typ hela tiden och jobbar eller försöker hitta en lucka att bara vara tillsammans. Livet är allt bra fullspäckat, och även om det är hur kul som helst så längtar jag tills en period när vi har fått en gemensam vardag och inte behöver planera varenda sekund för att vi ska kunna umgås. 
 
Nu handlar inte bara livet om att jag ska flytta hemifrån om 2 veckor, utan också att jag ska planera hela mitt liv för att allt ska klaffa på den stora dagen. Igår tex hade jag och Emil en helt underbar dag där vi gick i tjänsten, letade efter bröllopskostym till honom (vi hittade en superfin!), jag provade brudklänningar (där föll inte allt på plats haha..) och vi fixade min förlovningsring som var alldeles för stor. Eller ja, "fixade", den gick inte att förminska så vi fick helt enkelt köpa en ny. Tur att det inte var en ring för 25000 ;) Men hur som helst så känns det underbart att få planera ett bröllop, var vi ska bo sen, vart vi vill resa - eller ja, planera hur vårt liv ska se ut. 
 
Och så vet jag grejen som så många påpekar: Att jag bara är 18 år. Ja, jag vet haha. Jag är rätt medveten om det och att folk höjer på ögonbrynen - men jag bryr mig inte. Precis som jag inte har någon aning om hur någon annan känner att den vill med sitt liv, så vet ingen hur jag känner det. Jag har velat det här så länge och vi är på ett plan där vi vet att vi kommer leva resten av våra liv tillsammans - i med- och motgång. Under de fyra åren vi känt varandra så har vi faktiskt haft mest motgång, och under året vi varit tillsammans så har det varit både det värsta men det absolut bästa året i mitt liv. Vi känner varandra och vet var vi har varandra, så varför vänta? Folk kommer tycka saker oavsett, det kommer man ju aldrig ifrån, så det enda vi kan utgå från är hur vi själva känner och ta till oss av råd från människor som levt längre än oss. Så är det bara, och vi båda är helt och fullt övertygade om att detta är rätt, that's why we're doing it. 
 
Wow vad djupt allt blev nu haha, men jag har så mycket känslor som bara spritter i hela kroppen just nu. Såklart kommer regn efter solsken också (haha ja jag vände på det) så det finns ju vissa saker som svider, men som inte har med mitt förhållande med Emil att göra. Livet helt enkelt. Däremot så väger alla glädjemoment upp allt annat på så många plan, så jag bryr mig faktiskt inte. Jag är lycklig, riktigt lycklig kanske för första gången i mitt liv. Mitt liv har verkligen precis börjat, och jag kommer gladeligen leva mig genom det med min fästman, eller ja soon to be husband. ♥
 
 

September thoughts.

Wow, att det redan är September? Helt galet, och så mycket har hänt sen jag skrev här senast. Hela livet är en enda röra men samtidigt så har det aldrig funnits en så rak stig att följa, och jag är uppriktigt kär i livet igen. Tidigare har jag alltid varit väldigt centrerad på det som funnits just framför näsan, att klara av en dag till, att bara ta mig genom det där så blir allt bra - och helt missat att helhetsbilden är det som bestämmer hur livet faktiskt ser ut. Genom att fokusera på detaljer så har jag faktiskt skärmat av mig från så många andra delar av mitt liv och faktiskt glömt att livet är rätt bra ändå. 
 
Om exakt en månad har jag precis flyttat in i min och min väns lägenhet. För lite mer än en månad sen fick jag ett nytt jobb och körkort. Imorgon är det exakt en månad sen jag och Emil firade 1 helt år tillsammans. Hur som helst, inom loppet av cirka 2-3 månader så har jag hunnit göra så mycket jag aldrig trott skulle vara möjligt. För 15 dagar sedan fick jag äntligen börja som pionjär - ett mål jag haft sedan en väldigt ung ålder. Det är helt fantastiskt, även om det är mycket ansvar och planering som krävs för att det ska gå ihop. 
 
Vuxenlivet har definitivt välkomnat mig på både bra och dåliga sätt, ett dåligt sätt är väl att jag fått en fruktansvärd förkylning som aldrig verkar lämna systemet, men det finns så många andra bra saker som gör att helhetsbilden är rysande underbar. Ja, jag är trött typ jämt. Nej, jag har inte tid att göra exakt allt jag vill, som att till exempel vara i stallet. Men jag får spendera mycket mer tid med mannen i mitt liv och vi får hela tiden delta i ett fantastiskt arbete tillsammans. Det här gör att vi växer som par hela tiden, men samtidigt blir tiden ifrån varandra inte uppskattad utan snarare olidlig. 
 
När jag tänker efter så är verkligen livet som skolungdom ett rent tidsfördriv. Det enda man gör är att försöka fylla tiden med så mycket onödiga och inte alls givande aktiviteter så att tiden tills man är vuxen bara ska komma. Men alltså, även om jag älskar att vara en egen person så finns det mycket saker som man tar för givet när man pluggar.  Bara att få sova i sin egen säng? Jag som jobbar en hel del natt får faktiskt inte sova i min säng lika mycket som jag vill, utan jag får nöja mig med att sova hemma cirka 4 dagar i veckan kanske? Det är ett privilegium att få sova hemma, slippa tänka på att man kanske glömt packa ner något och bara kunna öppna kylen för att ta lite yoghurt eller vad man nu är sugen på. 
 
Vuxenlivet är faktiskt inte bara fantastiskt, för det tillkommer oändligt massa krav på en. Krav som både är lätta och svåra att leva upp till - men en gemensam faktor är att man alltid måste vara på topp. Tyvärr godkänns det inte att ha en dålig dag, att vara sjuk, att vara trött. Men så är man det ändå. Typ som nu. Jag är sjuk men känner ändå att jag måste göra en hel del saker för att vara "produktiv". Det är inte acceptabelt att ligga i sängen och titta på film en hel dag, även om jag så gärna skulle vilja göra det. Så förmodligen ska jag rensa ut än mer saker för att kunna packa ner och flytta. 
 
Ett helt självständigt liv har inte börjat än, för jag har fortfarande privilegiet att få träffa min mamma och mina syskon varje dag. Fasar lite för dagen jag inte får göra det längre. Och den dagen kommer snart...