7 månader tillsammans.

 
Om 133 dagar har vi känt varandra i fyra år. Det har varit fyra turbulenta år som gett oss lycka och sorg, skratt och tårar, men framförallt tid att bygga upp en så otroligt stark vänskap. En vänskap som under tiden fick chansen att bli mer, att bli kärlek. Och det är en kärlek som idag fått växa sig starkare under sju månader. Sju månader kanske inte är så mycket, men det har varit en bra start inför framtiden, en framtid jag vill dela med dig.
 
När man ser tillbaks på allt vi varit med om så kan jag inte riktigt förstå att vi hållit ihop under all den tiden. Jag menar, det har varit snart fyra långa år, och jag har ändrats en hel del sen jag var 14 år och föll pladask för dig samma kväll som jag träffade dig. Du har också ändrats sen du var 17 år och tyckte att du ägde världen med din coola motorcykel som du hade hemma hos din mormor och morfar. Den där "coola motorcykeln" visade sig senare vara en minimotorcykel som inte alls är särskilt cool, men det gör inte så mycket. Du har funnits för mig sedan dag ett och jag är ledsen att jag inte varit mogen nog att finnas för dig på samma sätt under de här fyra åren. Däremot hoppas jag att jag kan gottgöra det under tiden vi har tillsammans, och den tiden blir förhoppningsvis resten av våra liv.
 
Sju månader har gått, många månader kommer gå och jag kommer aldrig vika av från din sida. Jag älskar dig, grattis till sju månader med mig ♥
 

Throwback.

 
 
 
Alltså har tagit mig en titt bak i arkivet.. Dessa bilder är över 4 år gamla! Koos heter hästen på bilderna, och jag slutade rida honom vintern 2011, så dessa måste vara våren & sommaren 2011. 13 år var jag haha, galet vad mycket som förändrats sen dess. Våren 2012 var sedan när jag red Flisan, som är på de sista tre bilderna, sötnosen ☺ Sedan dess har jag inte ridit regelbundet faktiskt, och det är väldigt tråkigt.. Jag tror att jag hade varit på en helt annan nivå om jag hade fortsatt med ridningen så som då. Det var ju dock svårt att veta då, men jaja..
 
När jag var 13 bråkade jag med mina föräldrar konstant, jag trodde jag var så himla stor och redo för allt plus att jag tyckte jag var jättecool. Vilket jag definitivt inte var. Men jag hade verkligen ett helt annat perspektiv på livet och tyckte att jag redan kunde allt, medan jag nu hela tiden försöker vara ödmjuk och inse att jag faktiskt inte är så kunnig. Nu har jag dessutom en väldigt bra relation till min mamma och sköter mig i både jobb och skola. Lärde mig nämligen ta eget ansvar någon gång under dessa 4 år ;)
 
Det är så himla sjukt hur mycket man förändras hela tiden, så som jag resonerade för bara 1 år sen kan jag ha en helt annorlunda åsikt om idag liksom. Det märker jag bara på gamla skolarbeten jag skrev för 1 år sen, alltså jag har verkligen utvecklats! För 1 år sen hade jag inget jobb, jag umgicks med jätteannorlunda människor och jag hade halvrött hår. 1 år går så fort, jag minns exakt allt som hände denna tiden förra året och det känns som om det var igår.. Förra julen var jag i Svenljunga på ett badhus, detta året kommer jag ligga hemma och plugga. Nästa år kommer jag inte ha något plugg att göra, så jag kanske jobbar eller gör något annat. Allt förändras så fort, men på ett sätt är allt så likt så det är galet.
 
Jag har gärna velat tänka att jag alltid varit mogen för min ålder, men det gör inte att man förändras mindre för det. Jag var mogen på ett sätt när jag var 13, men jag är det på ett annat sätt nu, ett sätt som bara kan förklaras genom allt som hänt under åren. När man tänker tillbaka på 4 år, så känns det som att inget hänt. Ser man på gamla bilder så ser man, då ser man hur mycket man själv förändrats och hur mycket livssituationen förändrats. För 4 år sen gick jag i 8an, umgicks med Viccan varje dag och hade svart, kort hår. Nu har jag min naturliga hårfärg med slingor i, det är rätt långt och jag umgås med Viccan kanske 1 gång varannan månad. Vi pratar ju typ varje dag, men våra liv är så olika ändå. Jag behöver plugga hela tiden, har 2 jobb och pojkvän, hon praktiserar, har pojkvän, pluggar och gör annat. Vi hinner inte längre, det är väl en del av att bli vuxna, men det är ju konstigt på ett sätt hur allt kan vara så annorlunda. Speciellt eftersom jag egentligen inte känner mig så vuxen längre.
 
 
Litegrann har man ju förändrats iallafall.. Wow, mina puffiga kinder har ju blivit lite mindre puffiga, tack och lov! Hatade de när jag var yngre för jag ville alltid se ut som om jag var 18, men kinderna förstörde det hela ;);)
 
Men tänk om jag fortsatt med hästarna på ett såpass seriöst plan.. Tänk om jag fortsatt klippa håret kort.. Tänk om jag faktiskt gått i samma klass som Viccan (barnochfritid på Lerums) på gymnasiet som det var tänkt.. Tänk om jag aldrig gjort vissa dejtingmisstag.. Tänk om jag aldrig bättrat mig? Vem hade jag varit nu då?
2

Det vi hade var speciellt.

Rip 2015-12-17 ♥
 
När jag kom på intervju hos R som jag nu jobbar hos så hade han fyra hästar. En tjugoårig, vit drömhäst, en tjugotreårig liten vit ponny, en skadad, nioårig guldig tävlingshäst och en sjuårig brun, skitful häst. Det där bruna, magra och stressade stoet vann mitt hjärta redan från första sekunden jag såg henne. Hon stack ut huvudet ur boxen, pussade mig på kinden och ville bli klappad. R var förvånad eftersom att hon aldrig visat någon tillgivenhet för någon under den månaden som han haft henne, men att hon gjorde det för mig som var en komplett främling.
 
Hon var outbildad, mager och hade en underhals som en älg. Fruktansvärt ful, sur och kunde aldrig lugna ner sig, inte ens för fem sekunder. Så fort man hoppade upp på hennes rygg blev hon jättesnäll och lite lat, men på marken var hon fruktansvärd och ibland farlig. Eller ja, hon kastade faktiskt av mig andra dagen på mitt jobb, det var i och för sig mest mitt fel men hon kunde få till några språng hon med om hon ville. Jag var förödmjukad till max eftersom hela gården sett mitt misslyckande, och jag blev irriterad på den bruna hästen för att hon inte uppfört sig.
 
Allteftersom veckorna gick tydde sig Pilar, som hon hette, mer och mer till mig. Vi hade gosstunder varje gång jag kom dit, vi delade på mina mellanmål som ofta bestod av bananer eller clementiner och jag red en del på henne. När sommaren väl kom duschade jag henne ofta, red ut i solskenet och kramades och pussades hela tiden. Ett tag var hon bara lugn när jag var med, jag fick stå och klappa på henne när hovslagaren kom, när vi skulle ta ut henne ur boxen, jag var tvungen att vara med hela tiden för annars blev hon sur och stressig. Pilar var en väldigt personlig enmanshäst som definitivt visade sitt missnöje när hon kände för det, men mot mig var hon nästan alltid helt underbar. Vi kunde stå i hennes box tillsammans, jag som bara kramade hennes hals när jag var ledsen och hon som hela tiden försökte trösta mig genom att smeka sin mule mot min rygg. Vi tog hand om varandra.
 
När beskedet om att de skulle lägga ut en annons på henne kom, så kändes det som att hjärtat slets ur kroppen på mig. Hon betydde så otroligt mycket för mig, och det var under den perioden när endast var lugn med mig i sin närhet. Då skulle alltså folk komma och titta på henne, provrida och till sist köpa henne. Men Pilar förstörde varje provridning, den ena tjejen kastade hon av och den andra provridningen blev inte ens någon ridning eftersom hon vägrade ta ett steg framåt. Pilar förstod att hon skulle få åka därifrån och hon gjorde allt för att få stanna. Drog av sig skorna konstant, fick småsår överallt, var spänd i ryggen så hon fick behandlingar. Så fort de funderade på att sätta ut henne på annons igen så hände något igen. Hon var smart, fruktansvärt smart, och trivdes väldigt bra hemma hos R.
 
På något sätt får jag alltid en slags connection till människor eller djur som haft det jobbigt eller är speciella, eftersom jag själv känner igen mig i dessa. Det klickar, band knyts och blir starkare. Problemet med detta att det alltid är de här personerna eller djuren som försvinner, där banden som nästlat sig in i mitt hjärta bara slits ut och går sönder. Jag får aldrig ha de kvar. Inte ens Pilar. För när hon, som faktiskt blivit otroligt vacker med en glänsande päls, lugn blick och proportioneliga muskler, förstod att de skulle sätta ut annons på henne igen så gjorde hon något dumt. Igen. Hon rullade fast i boxen och fick panik, vilket resulterade i att hon sparkade sönder ett fönster och slog hål på senan. Hon förlorade fem liter blod.
 
Hon fick vara hos veterinären i en vecka för att se om något blev bättre, men de insåg att det inte skulle bli så. Hon fick somna in istället för att lida mer, och jag är så glad att hon slipper det nu. Men jag är också så otroligt ledsen och tom, för hon var inte bara en häst för mig, hon betydde så mycket mer. Under dessa två helger jag jobbat och hon inte vart där så har jag mått fysiskt dåligt av det. Det kändes tomt och ensamt. Pilar var ju anledningen till hur mycket jag älskade mitt jobb, och nu finns hon inte där. Hon lämnade bara efter sig en tom box, sin utrustning och mig, som så fort jag ens tittar på hennes box eller träns mår så illa så jag bara vill lägga mig ner och försvinna. Det kanske låter lite töntigt, men jag kan inte bli kvitt en känsla av olustighet.
 
Nu sitter jag bara och tänker tillbaka på när hon skulle säljas. Jag var på väg att köpa henne, men gjorde aldrig det eftersom hon blev sjuk igen. Tänk om jag hade köpt henne ändå, stallat upp henne någon annanstans. Då kanske detta aldrig hade hänt. Hon hade kanske levt och varit frisk. Och varit min. Men jag vet också att det är så fel att tänka så, för ingen kunde förutse att detta skulle hända. Det blir inte bättre av att jag skuldbelägger mig själv, men att bara sitta och tänka att jag inte kunnat göra något ändå gör mig galen.
 
Pilar, som jag älskade så mycket för att hon var den hon var. Hon hade en otroligt stark dragningskraft och att hon valde mig som den som hon litade på gjorde mig lyckligare än något annat. Hon valde mig och jag valde henne. Jag väljer fortfarande henne, men det går inte längre. Jag kommer aldrig mer få klia henne på manken eller få känna hennes mjuka mule smeka min rygg. Jag kommer aldrig få le av tillfredsställelse när vi är ute på en tur i skogen och en varm sommarbris svalkar oss. Jag kommer aldrig få stå i hennes box och gråta i hennes hals samtidigt som hon står lugnt och avslappnat och förstår. Hon kommer aldrig kunna lägga sitt huvud i min famn och stå så och somna. Jag kommer aldrig få sitta på hennes rygg och le över att hon har en sån fantastisk galopp. Jag kommer aldrig kunna beundra henne när hon står i en grönskande hage och solens strålar får hennes bruna hårrem att glänsa. Det kommer aldrig bli så igen, och det gör ont som aldrig förr.
 
Elva månader fick vi, elva fantastiska månader där jag blev utvald till bästa kompis och ledare. Där jag fick ge och ta emot kärlek från ett djur som gav allt. Skulle det vara möjligt att få dig tillbaka hade jag gjort allt. ♥
 
Better three hours too soon, than one minute too late.
 
 
1