Vi behöver kärlek, vi vill ha kärlek och vi är värda kärlek.

"Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i
brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och
föraktad. Man vill ingiva människorna något
slags känsla. Själen ryser för tomrummet och
vill kontakt till vad pris som helst."
 
Citatet ovan är så fantastiskt samtidigt som det är otroligt skrämmande. Jag tror att vi alla kan känna igen oss i det, och man får någon slags hatkärlek till det. Kärlek för att man faktiskt känner igen sig i det, och på så sätt lär känna sig själv på en helt ny nivå än förut. Hat för att man inser hur mycket sorg ens liv innehåller om man inte får det behovet av kärlek man känner att man behöver, och för hur man reagerar på det. Men även för att man inser hur hjälplös och oförstående mot både sig själv och andra man är utan kunskapen som detta citat faktiskt kan ge.
 
Första gången jag läste det så rös jag, andra gången likaså, och nu, säkert femtionde gången gör jag det fortfarande. Det är så precist och exakt, jag älskar det. Det ger mig en mycket större förståelse för andra än vad jag tidigare kunnat erbjuda, och det var verkligen precis vad jag behövde nu. Idag är det exakt tre veckor sedan pappa "försvann" och jag har grävt ner mig i sorgen över detta ända tills idag. Det har tärt så otroligt mycket på mig och mina prestationer, men jag förstår exakt varför han gjorde det. "I brist därpå avskydd och föraktad." - Det är i det stadiet han är i. Och tyvärr har han satt sig själv i den situationen, för i början fanns ingenting förutom kärlek för honom, både från mig, min mamma, min familj och folk runtomkring. Men genom sitt beteende och handlande har det tynat bort, och nu är han där. Han vill inte ha hjälp och har aldrig velat trots att han fått hundratals förfrågningar, och vad är det då jag kan göra? Förutom att må jättedåligt över det, och hjälper det någon? Nej, allra minst mig själv.
 
Jag måste ge mig själv tid att sörja när jag behöver det, och jag får inte trycka ner mig själv för att jag behöver det. Men jag måste också ge mig själv kraft och inspiration att lägga det bakom mig, för det gör ingen nytta för någon. Inte för honom, inte för mig, inte för mitt förhållande och inte för allt där jag måste prestera. Jag måste fokusera på att jag faktiskt är älskad, för att inte hamna där han är. För att inte intala mig själv att jag har ett tomrum på gång, och ska då behöva ta kontakt till vilket pris som helst. Det är inte jag.
 
När jag var nybliven tonåring ville jag vara populär, och älskad av alla. Avsaknaden av det (jag var mobbad) gav mig ett tomrum jag desperat behövde fylla. Så jag började helt enkelt bråka med de populära, för att bli beundrad av de lika mig, de som inte vågade stå upp mot den hierarkiska ordningen. Men det gjorde också att jag blev ogillad och sedd på med förakt från de "populära". Det gav mig dubbelt av allt, och kändes bra att ingiva respekt och hat hos människor. På något sätt har detta följt med mig under åren, jag har varit fast besluten att jag inte är en person som går att älska, och måste därför ingiva någon slags känsla i omgivningen runt mig. Oftast har det varit beundran jag eftersträvat, genom att vara duktig och anstränga mig. Men det fyllde inte allt, jag behövde bli fruktad och avskydd. Vilket jag i många lägen faktiskt lyckats med, och som jag ångrar så otroligt mycket. Det finns ingen anledning att bli så desperat att man tappar sitt "jag" och byter ut det mot tillfälliga rus av en helhet, av något som kan vara en blandning av alla dessa känslor, men som inte är varaktigt. Något man tror är kärlek, något man tror är beundran, men som i slutändan bara blir kaos.
 
Jag har alltså förstört så mycket för mig själv under åren, och fine, man kan skylla det på min uppväxt. Men jag vill inte göra det. En del kanske spelade in, självklart, men jag är fortfarande en människa med känsla för moral och etik, med känsla av rätt och fel, med känsla av vad som är jag och vad som inte är det. På något sätt hjälpte det här citatet mig med det, och det har fått mig att inse att det aldrig är för sent att börja om. Det är aldrig för sent att ändra sig och jobba på sig själv, när man väl har fått ny kunskap så vill man inte göra så mycket annat än att insupa den och bara leva. Jag blir inspirerad, jag blir glad och jag blir medveten om att varaktiga känslor är det som är mest värt.
 
Vi som människor vill gärna ha resultat fort och få känna tillfredsställelse i våra liv, men för att uppnå det alla människor vill uppnå mest av allt - kärlek - kan en långvarig process vara den bästa. Att från grunden faktiskt lära sig att älska sig själv, och på så sätt fylla en del av tomrummet, innan man kan börja ta emot kärleken från andra. Eller helt enkelt inse att man har människor som älskar en, och medan det tomrummet är uppfyllt så börjar man älska sig själv på vägen. Man kan aldrig vara helt och hållet hel utan det ena eller det andra, men det är vi själva som får välja i vilken ände vi vill börja. Övertygelse är något vi väljer, och även om övertygelse om det negativa ofta är lättast kan vi inte ge oss utan en kamp. Vi behöver kärlek, vi vill ha kärlek och vi är värda kärlek.
 
Under min tonårstid har jag velat beröra människor på ett eller annat sätt, för att fylla upp det tomrum min pappa hela tiden lämnat mig. Men att vilja acceptera det tomrummet är något som ingen människa vill göra, och i den vevan börjar allt: jagandet efter känslor, jagandet efter att beröra. Jag har varit exakt likadan, jag har vägrat att acceptera och det har lett till att jag gjort många misstag under mitt desperata lopp efter något att fylla det med. Varje gång substansen som fyllt upp tomrummet visat sig vara flyktig, har tomrummet blivit större, och jag har jagat det än mer desperat, än mer målmedvetet, utan att se att jag jagat efter fel saker. Jag är inget offer för det längre, utan tänker ställa mig upp, utgå från det jag har och kämpa för att tomrummet ska fyllas med saker som gör mig varaktigt lycklig, såsom min pojkväns kärlek, min familjs kärlek, mina vänners kärlek, och min kärlek till mig själv och allt det som jag älskar att göra. Nu är tiden för mig, och nu är tiden för er.

Deezer.

 
Min musiklärare berättade om en musikhemsida/app som är precis som Spotify, fast bättre? Den heter Deezer och har mycket bättre ljudkvalité på musiken. Just nu får man 15 dagar gratis premium för att testa, och sen kostar det 99 kr i månaden precis som Spotify. Ska lätt börja använda detta istället för Spotify, mycket mer värt! Finns på deezer.com, och appen heter bara Deezer. 

Är det bara jag?

Jag blir så obekväm och äcklad av detta sexistiska samhälle. Alltså ärligt talat, jag går på gatan och 5 män visslar efter mig? Jag står inne på Donken och väntar på min cheeseburgare och några män visslar? Jag går in på kontoret på jobbet i klackar och alla börjar vissla efter mig? Vad är detta? Det är så äckligt och jag blir bara obekväm i sådana situationer. Om du tycker att jag är söt eller nåt, gå fram till mig och säg det (på ett snällt sätt, inte med en kisande blick som ska föreställa "tilldragande" och ett tonfall som får en att rysa). Någon gräns måste det väl ändå finnas? 
 
Nu säger jag inte att jag är snyggast i världen eller så men jag blir ärligt talat ledsen över att jag automatiskt ska behöva "dela med mig" av min kropp och liknande bara för att jag råkar ha ett någorlunda fördelaktigt utseende. Ska folk fritt kunna smälla mig på rumpan, ta på andra privata ställen, föreslå vidriga aktiviteter och okänsligt prata och stirra på min kropp för att jag ser ut på ett visst sätt? Jag har inte valt att se ut såhär och jag har definitivt inte skrivit på ett kontrakt någonstans där jag godkänner ett sånt här beteende! Och när man inte vill gå med på det är man "sur", en bitch, "inte så sjukt snygg iallafall" och man är dum i huvudet. Då ska man tryckas till direkt. Allt för att man inte accepterar att bli tagen på rumpan av någon random människa på gatan, eller för att man tackar nej till en dejt för att man helt enkelt inte är intresserad. 
 
Nej nu får folk faktiskt skärpa sig, bara för att man ser ut på ett visst sätt, klär sig på ett visst sätt eller är på ett visst sätt så har man inte automatiskt accepterat att lämna ut sin kropp, eller automatiskt gått med på ett skamligt förslag av någon random person på stan. USCH